"Du har ditt sätt. Jag har på mitt sätt. När det gäller rätt sätt, det rätta sättet, och det enda sättet, det finns inte. "
Friedrich Nietzsche
När jag var ett barn som växer upp i en protestantisk religion, jag hörde att min kyrka var den enda vägen till himlen. Men jag även hört från andra att deras sätt var det enda sättet att den utlovade mark.
Det blev en gåta för mig. Varför var det som en religion som har skapats av människan anspråk på att vara det enda sättet? Hur kommer det sig att detta en grupp har bara anvisningar för att bygga den bästa trappa till det yttersta priset?
Jag tillhör en organisationen som har tänkt på detta. Vi säger att "religion är till för dem som är rädda för att gå åt helvete, andlighet är till för dem som redan har det".
Det verkar vettigt för mig. För mig, en plan som utarbetats av människan kan inte vara den enda rätta vägen. Det har varit många andliga ledare på vår planet som har talat många andliga sanningar.
Det är bara när vi som vanliga människor engagera sig och försöka tolka dessa sanningar som det enda sättet som vi ställt till det. Det förefaller mig som om du kokar de flesta av sina uttalanden ner till grunden de till slut att säga att kärlek och förlåtelse är nyckeln.
Ett citat från någon annan av mina favoritböcker lyder "Det är en andlig axiom att varje gång vi är störd, oavsett vad orsaken, det är något fel med oss. Om någon skadar oss och vi är öm, vi är i fel också .... Som vi såg det, vår vrede var alltid motiveras. "
Detta säger mig att när jag blir upprörd, jag måste titta i mig. Inte, se upp för att se vem jag kan skylla på. Jag hör att när jag är arg, jag är rädd att förlora något som jag har eller inte får något som jag vill.
Så jag anser att vi bör hålla på "Kärlek och tolerans är vår tro" och njuta av livet. Det är för kort för att gå runt förbannad.
Livet är så bra som jag att den kan.
Skicka denna post 
